Elizabeth Torres

Dikter av Elizabeth Torres (Colombia/USA/Danmark)
urval och svensk översättning: Lalo Barrubia

[Español]


Rovdjur

Glömskan har idealiska egenskaper
för att klara långa resor.
Den har följt efter mig i månader
och fortfarande inte tröttnat.

Dess smala bröst och dess kraftiga rygg
gynnar en effektiv förflyttning  
de gånger jag försökte lämna den utom synhåll,
gröt jag och blev andfådd

Det verkar som om den kan jaga både dag och natt
tack vare dess starka luktsinne
och dess nattsyn.
Dessutom
tror jag att jag är ett lätt byte. Den analyserar mig och ler
Den luktar på mig och verkar känna igen mina sorger.

Jag studerar den också:
Glömskan är så spänstig
att den kan tillryggalägga fler kilometer
i en hastighet av 10 minnesbilder i timmen,
och kan uppnå hastigheter
på upp till 65 minnesbilder i timmen
i en natt som denna.

När den springer riktigt fort
kan den tillryggalägga fem meter i ett enda hopp.
(Den är egentligen som en dolk
som genomskär tiden)

Glömskans ben
är anpassade till att gå lätt
i en mängd olika terränger
speciellt snö och mjuk mark:

Den har ett litet membran mellan varje tå,
som gör att den kan förflytta sig över snön
mycket smidigare än sina byten

Jag har hört den närma sig medan jag sover.
Den lägger sig vid min sida och slickar mig på panna
men försöker ännu inte bita mig.

Jag vet inte längre
vem som förföljer vem:

Nu när vintern har kommit
tycker jag om att veta att om kylan besegrar mig
kan jag gömma mig
i hans gap
vila i fred
bland dess inälvor.


Olika fasor

Om du inte förstår min älskade, de språk som jag smeker dig med
utplåna de inte för de föds inte på nytt
De kommer från en olik del av stjärnorna
från de försvunnas fördömanden
varje stavelse är en fågel som migrerar söderut
som vilar på din axel
som ber om lite vatten
skräm inte bort dem/sudda inte bort deras nästen från din mun
för då kommer deras barn inte att hitta tillbaks till dig.

Du och jag är inte samma fasa 
men vi lär oss att spegla oss i varandra
leta inte efter mitt ursprung
försök inte översätta dialekterna inuti mig
låt dem dansa i din kropp hela natten
låt dem gå vilse i din vrede hela livet
låt dem väva i sitt blod de stycken av dig som stupade i kriget

men snälla, se inte dig själv som en arkeolog
varje gång dessa tar dig till min kärna
Och om det ibland bara är meningslösa oljud som kallar dig 
bara stormar, nysningar och skeppsbrott
i ett gathörn en rabiessmittad hund som slickar sina ben
och allt annat bara bränder
vad vinner du med att förvandla dig till bur?
vad vinner du med att tämja skriket?
med vilken pil försöker du släcka solen?

Om du inte förstår min älskade, de språk som jag smeker dig med
kanske håller vi redan på att slockna
kanske förfädernas förbannelse har uppfyllts
kanske är det här världens ände
och vi har inte ens märkt det.


Efter chocken

Du knöt ett namn till meningen
ett vitt minne
ett blixtljus.
Jorden stannade upp inför din rädsla

Vi så dig
plocka upp broten av din ångest 
och försökte fäst dem med lite lera.
till din skuggas kanter.

Det finns ingen katedral så stor
som din tystnads
medan du letar inuti dig
efter sårens ursprung,
räcker dina händer inte till för att rita kartan
dina uttryck föredrar inte språket
dina minnen utan någon som helst ordningsföljd
fladdrar genom hela salongen.
Vi som är inte annat än speglar
röda – gulaktiga – blecka
försöker inte ens andas
inte hejda smällen
inte avslöja oss.

Du knöt ett död löfte till ditt hjärta.
en psykisk sjukdom
en orättvis uppoffring
men vad är rättvist när vi talar om exil?

en trottoar tömdes på folk
när du fick samtalet.

Fruktan är smittsam
landskapet är en katastrof.
Det finns inte tillräckligt med fönstren för att befria
alla kärlekens fragment som nu flyr
slås mot ytan
regnar ut igenom porerna
formar en enda outhärdlig deg
över dina händers darrande fingrar.

Vi har sett dig
plocka bråten och försöka bita dem
svälja dem med ett glass av tårar
      men de fortsätter att svämma över.

Inget efter chocken kommer att vara detsamma
vi är inte längre för varandra
på rymmen är allt kaos
plötslig migrerade alla logiska svar
och inte heller du finns
din skugga i ett hörn gråter otröstligt.

_________________________

Photo by Leena Manninen and Daniel Malpica
Visit: Elizabeth Torres website https://madamneverstop.com