Martina Moliis-Mellberg

[English]

EN JÄGARE

i begynnelsen en pulserande variabel. nej, många. kroppar som fyller det mörka. något som öppnar sig inåt.

(allt hade färger, bländade och blänkte i solen.)

kroppar som rör sig mot varandra. hungriga och avvaktande.

(vi ville så mycket av ingenting.)

ett pussel att omsorgsfullt lägga.

(vi lade oss till rätta, hittade vår plats.)

en karta breder ut sig.

(blundade.)

(blinkade.)

en av dem, en jägare.

en konstellation svår att förhålla sig till.

iallafall för en jägare

som jagar halvhjärtat

(riktar svärdet åt alla möjliga håll.)

lyser lite svagare än den vet att den bör.


som känner sig jagad.

(det är inte så det ska vara.)

drömmer mardrömmar om skorpioner och stora svarta hål.


en jägare med en hemlighet.

ett bälte som slocknar en efter en.


(antecknar

samma idag.

samma varje dag.

svärdet svider och skölden känns torr.

kanske en bristsjukdom? 

kanske ingenting.)

rädslan för vad som finns bakom

lämnar aldrig kroppen ifred. 

(likaså längtan efter att falla handlöst.)


framför.

mer av samma.

i ett efteråt kommer någon att säga

det där var ett tecken, vi borde ha förstått.

men det ska dröja

och låta som en viskning uppe på berget.

NU

en reva i tiden. något som öppnar sig utåt. brister.

en värme som sprider sig över läpparna och ögat. 

det rör sig.

ett fall över valvet.

bränner genom lagren.

blir liggande där.

en jägare

ett eldstänk utspritt i det vita.

bältet blinkar fortfarande svagt.


(antecknar

blev liggande där

länge

såg valvet sträcka sig över himlen

längtade inte tillbaka.)


blir varse om det som flyter under ytan

tätheten och trycket.

en avvaktande puls. 

– jag lade mig men somnade inte. 

            – det är inte helt lätt.

– ändå vaknade jag på en främmande plats.

            – att plötsligt vara en annan kropp.

– jag lät ögonen vänja sig vid ljuset. 

            – att nå fram när slutet redan är här.

– jag lät huden vänja sig vid kylan.

            – du vet vad jag menar.

– jag lät hjärtat vänja sig vid slagen.

            – den här platsen.

– jag lät lungorna vänja sig vid luften.

            – den var större förut. kallare. bättre.

– jag lät händerna vänja sig vid varandra. 

            – minns du det?

– jag lät tankarna vänja sig vid ljuden. 

            – nej, du var inte här.

– jag lät läpparna vänja sig vid orden. 

            – men alla andra var här. de tittade på.

utandning.

inandning.

utandning.

utandning.

utandning.

nätterna ljusnar. 

dagarna mörknar. 

det är som det är.


vinden över läpparna och ögat.

vattnet, nu med något feberblankt i blick.


en jägare samlar sig.

tar sitt svärd och sin sköld.

navigerar med ansvar och känsla.


slåss mot elementen

hugger ner.

sticker till.

använder styrka och list för att vrida tiden tillbaka.

så håller den på

uppfylld av att äntligen höra till.

en jägare som har något att jaga.


men värmen rör sig i oroliga cirklar

och valvet fylls fortfarande av dis.


en jägare faller slutligen till marken.


allt är förändrat

och allt är precis som förut.

– jag gjorde mitt bästa.

            – jag vet.

– det var ingen annan där.

            – jag vet.

– jag antecknade allt.

            – varför?

– jag ville inte glömma.

            – vad såg du?

– hur allt lämnade mig.

            – havet?

– nej.

            – regnet?

– nej.

            – isarna?

– ja

            – och sen?

SEN

en pulserande variabel

och en kropp fylld av det mörka.

sluter sig tätt.

(en jägares sista anteckning

inget brann

ingen skrek

det var alldeles tyst förutom min egen andning

och en rörelse mer än ett ljud

som fångades av vinden

när täcket vek undan för all tyngd.)

____________________________________

Martina Moliis-Mellberg