Mazen Maarouf

[Dansk]

Tändstickshunden

Jag bor tillfälligt i ett hus i Alperna. Hunden som vaktar huset är blind. Han är nästan blind. Han har en svulst i vänster öga och den är samma färg som ögonlocket. Svulsten sticker ut märkbart, som om det var en jättelik tår, och du kan se några pulserande vener i den. Den påverkar synen på båda ögonen och att operera bort den kommer inte att hjälpa. Hunden håller på att tappa synen helt. Det är en fråga om dagar. Dessutom är han gammal. Han orkar knappt resa sig när du närmar dig honom. Men han försöker. Han försöker verkligen varje gång. Han lyckas inte resa sig förrän du har klappat honom i medömkan och gått din väg och nu är på väg in genom ytterdörren till huset. Du tittar på honom just när du ska stänga dörren och han ger dig en blick som säger ”lämna mig inte här” eller ”ta med mig in i huset” eller kanske ”göm mig i ditt rum”. Det är en blick som har mer än en betydelse. Du kan inte säga exakt vad den betyder, så som det är med alla hundars blickar. Jag menar hundar som kan se ordentligt, som hoppar och skäller och leker med barn. Hursomhelst, det finns inga barn här. Jag är den yngsta hyresgästen, yngre än hunden till och med. Han behandlar mig som ett barn. Han viftar på sin trötta svans och låtsas som om han är glad för allting jag erbjuder honom, även om det är ett kokt äpple.

Edith, en kvinna i sjuttioårsåldern, är min hyresvärd. Hon lägger märke till mitt intresse för hunden. Eller snarare att jag försöker visa intresse. Men jag försöker faktiskt. Jag försöker verkligen varje gång. Jag stannar till en stund vid hunden varje gång jag kommer tillbaka till huset, men jag försöker att inte titta på svulsten. Jag blundar och önskar att jag hade dålig syn, naturligtvis utan att ha en svulst stor som en jättelik tår i ena ögat. Jag rör vid hundens päls och ler nervöst, för säkerhets skull. Kanske någon, Edith till exempel, observerar mig någonstans ifrån, så jag måste vara varsam. Faktum är att svulsten gör mig nervös. Jag måste erkänna att den till och med äcklar mig. När jag går in på mitt rum går jag direkt till badrummet för att tvätta händerna med en olivtvål som jag har tagit med mig ända från Tunisien. En gång när jag tvättade händerna fick jag en panikattack.

Edith lägger märke till att jag börjar stjäla äpplen från odlingarna som omger huset. Varje dag går jag ut på odlingarna och stjäl ett äpple, bara ett äpple om dagen och det tar mig lång tid trots att det finns många äpplen där. Det är för att de stulna äpplet måste vara alldeles runt och lent, som en degboll. Jag har tänkt ut det mycket noggrant. Det passar mig bättre att leka med hunden på avstånd än att jag tvingar mig att röra vid honom. Vid den här tidpunkten är jag fortfarande inte medveten om att hunden är så gott som blind.

Varje gång jag kommer hem rullar jag ett äpple rakt mot hunden trots att jag vet att han inte kan resa sig. Första dagen tar han glatt emot äpplet men är oförmögen sätta tänderna i det. Så jag kokar det stulna äpplet varje dag innan jag rullar det till honom. Jag gör så i tre dagar. Men den fjärde dagen träffar jag Edith, som frågar mig om jag har lagt märke till hunden. Jag svarar skämtsamt ”Självklart. Tror du att jag är blind?” Hon säger ”Jag menar, har du lagt märke till att hunden är blind?” Jag blir förbryllad, jag blir generad och försöker att le artigt. Hon säger att hon inte skämtar, att det är en fråga om dagar innan hunden tappar synen helt och att äpplet måste ha påskyndat blindheten eftersom det innehåller socker. Sedan säger hon till mig ”Du överdriver ditt intresse för hunden. Det finns ingen anledning till det.” Vi pratas vid en kort stund den dagen. Edith är österrikare. Det är så hon ser på sig själv trots att hennes medborgarskap är italienskt. Under första världskriget tog italienarna över den här delen av landet. Hon säger ”Du är från Mellanöstern så du måste ha upplevt ohyggligheter. Att se en hund långsamt dö är en struntsak som inte har någon betydelse för dig.”

Jag berättar inte för Edith att hade jag en hund när jag var barn. Han var väluppfostrad. Mamma och pappa hade köpt honom när han fortfarande var en valp. Han var en present på årsdagen av deras bröllop. Jag brukade stoppa in min smala arm ända upp till armbågen i hand gap och släppa ner tändstickor i hans mage, utan att han rörde sig. Jag var ett barn. Under kriget var det lättare att få tag på tändstickor än någon form av mat. Medan mamma och pappa ständigt bråkade, började hundens kropp att torka ut. Han hade också den där blicken som har mer än en betydelse. Han fäste den på mig medan jag fyllde hans mage med fler tändstickor. Jag fortsatte att göra det tills han tappade all sin päls och sin hud, och allt som var kvar var en hund av tändstickor. Jag kunde inte längre flytta på honom för jag var rädd att han skulle falla isär. Så jag stannade vid hans sida tills den första bilbomben exploderade. Då föll han isär av vibrationerna. Jag samlade ihop honom i en plastburk, och jag bar honom till havet och kastade i honom, för en tändstickshund kan inte drunkna. Men senare fick vi veta att burken hade exploderat efter att ha stött emot en mina i vattnet och att de brinnande tändstickorna hade spridits ut över vattnet alla på en gång. Var och en av tändstickorna hade avgett ett litet ljud liknande ett hundskall.

Edith frågar om jag kan göra henne en tjänst. Hon vill att jag hjälper henne att döda hunden. Vi borde hursomhelst vänta några dagar tills han är helt blind, säger hon. ”Jag skulle inte ha frågat dig om min son varit här, men han åkte till München för att titta på en fotbollsmatch. Han kommer inte tillbaka på två veckor och det är för sent. Just nu är väderförhållandena goda för att döda hunden. Lufttemperaturen är ideal för att lufttorka hans kropp.” Edith vill inte bara döda hunden utan även stoppa upp hans kropp. Hon berättar för mig med bestämd ton att jag ska göra hål i äpplena genom att sticka med nålar i dem och sedan koka dem i sockervatten, för det gör äpplena sötare och det gör att hunden fortare blir blind.

Några dagar senare, när jag rullar ett kokat och sockersött äpple till hunden, träffas jag av Ediths röst. Hon står i fönstret. Hon säger ”Det äpplet behövs inte. Det har redan hänt. I morse var han helt blind. Det är bäst att vi dödar honom efter lunch.” Jag känner på mig att Edith ljuger för när jag närmar mig hunden ger han mig den där blicken som säger ”lämna mig inte här” eller ”ta med mig in i huset” eller kanske ”göm mig i ditt rum”. Det får mig att känna mig dålig. Jag vill verkligen inte döda hunden, men till slut lyder jag kvinnan. Jag säger till mig själv ”Det är hemskt att låta honom leva i det tillståndet”. Efter lunch befinner vi tre oss på en äppelodling i närheten av Ediths hus. Det är en odling som hon fick av sin kära farfar när hon fortfarande var ett barn. Hon ger mig en pistol, en relikt från Första Världskriget. ”Du måste skjuta här så att kulan går direkt in i hjärtat och får det att smälta. Vi har bara den här kulan och vi måste ta ut den ur hundens bröst efter det att vi dödat den och stoppa tillbaka den i pistolen. Den är en raritet och den ska läggas tillbaka i vitrinskåpet i vardagsrummet där den alltid legat”, säger hon. Jag lyssnar noga på allt Edith säger, men då jag ska utföra hennes instruktioner, vid exakt rätt tidpunkt, finner jag mig själv plötslig lyfta hunden med båda armarna och skaka honom häftigt och nervöst i förhoppningen om att han ska falla sönder till tändstickor.

Efter det minns jag ingenting mer. Edith berättar senare för mig att efter det att jag hade lyft och skakat hunden fick jag någon form av nervöst sammanbrott och tappade synen för ett tag. Men trots det insisterade jag på att döda hunden på ett sätt som för henne verkade lite konstigt. Så Edith gav mig pistolen igen och med egna ögon, säger hon, såg hon hur jag avfyrade den enda kulan mot honom och att jag siktade exakt rätt trots blindheten som hade drabbat mig. Som seriemördare av sällskapshundar var jag stadig och självsäker. Det är vad Edith säger. För min del, och jag vet att det är fånigt och att det inte är sant, kan jag inte hjälpa att tro att den plötsliga blindheten kom vid exakt rätt tidpunkt så jag skulle slippa se svulsten medan jag dödade hunden.

________________________________________

Översättning av Petronella Zetterlund och Mazen Maarouf

Mazen Maarouf is a writer, poet, translator and journalist. Born in Beirut to a family of Palestinian refugees, Mazen holds a bachelor degree in General Chemistry from the Lebanese University. Since 2013, he is a citizen of Iceland, and currently resides in Reykjavik. Mazen has published three collections of poetry: The Camera Doesn’t Capture Birds (2004 and 2010), Our Grief Resembles Bread (2000), and An Angel Suspended On a Clothesline (2012). He is also the author of two short story collections: Jokes for the Gunmen (2016 and 2017), which was awarded the 2016 Al-Multaqa prize for the Arabic short story, and The Rats that Licked the Karate Champion’s ears (2017).

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s